Konungasonen, prins Ravan hade också hört talas om De Heliga Bergen och att ingen hittills hade vare sig hittat vägen eller vågat ge sig på denna långa och okända vandring.
En natt hade Ravan en dröm. En budbärare kom ridandes på en svart häst och bad att få tala med prinsen.
”Jag är utsänd från mina bröder och systrar i De Heliga Bergen. Tiden är inne att du hämtar skatten. Du kan dock bara få den så länge du är prins.”
”Jag vet inte vägen och känner inte farorna”, svarade prinsen.
”Du får hjälp om du vågar,” sade budbäraren.
Då vaknade Ravan och förstod att det inte var en vanlig dröm. Den ende som han anförtrodde drömmen var prinsessan Ipitri, hans enda syster. Hon kunde läsa i hans ögon att det var rätt att bryta upp. Hon erbjöd sig att följa med. Konungen fick inget veta. Han skulle aldrig ha sagt ja till att hans ende son och hans enda dotter skulle bli utsatta för ett sådant äventyr med okända följder.
I morgongryningen följande dag smög sig Ravan och Ipitri tysthet från sina läger när alla vid hovet sov. De hade på sig vanliga kläder så att ingen skulle känna igen dem. De red mot de höga bergen vars vita toppar lyste långt borta i den klara och rena morgonluften.
Vem vet hur länge de ridit. När de var hungriga fanns någon på vägen som gav dem att äta. Törsten släckte de vid någon källa, som det fanns fler och fler av ju längre de red uppför de stora sluttningarna. Till sist träffade de på en enkel man som bodde ensam som eremit. Av honom fick de något att äta och hästarna fick vila. Medan de åt kände de den djupa frid som omgav platsen.
”Vart är ni på väg? Ingen har vandrat vidare härifrån så länge jag har bott här.”
”Vi ska upp till De Heliga Bergen för att hämta en skatt,” svarade prinsen.
Mannen gav dem var sin frukt och sade till dem att frukten gav kraft och aldrig kan ätas upp. Prinsen och prinsessan tackade och red vidare. Från och med nu var de ensamma på vägen. Ingen människa, inga hus. De följde djurens stigar och ibland kände båda som om en osynlig hand visade vägen.
Varje dag hade prinsen knutit ett rött band på ett finger för att veta hur länge resan hade varat. Nu hade sista fingret fått ett band. Då tog Ipitri fram sina små band som var vita. De red på dagen och lade sig vid en skyddad plats på natten. Frukten de hade fått gav kraft och tog underligt nog aldrig slut.
När prinsessan tog fram det sista bandet och knöt det kring lillfingret på sin vänstra hand kände de sig för första gången trötta. De hade sett så många underbara blommor och träd och sjöar på vägen. Ofta hade djuren kommit närmare när det började bli mörkt och lagt sig i närheten som om de ville ge skydd. Resan var som en dröm, men båda visste att det inte var en dröm.
Medan de satt och åt av frukten såg Ipitri plötsligt en stig som gick mellan träden och in i en klyfta. Tröttheten var som bortblåst av kvällsvinden och de gick in i klyftan. Det blev trångt och mörkt. Prinsen och prinsessan höll varandra i handen och var nära att vända om. Då såg de ljuset skimra från andra ändan av klyftan. Ravan gick före och tog första steget ut ur bergsklyftan. Han såg en öppen plats med ett gammalt hus. En gammal vithårig man hälsade dem välkommen. Ipitri lade märke till en sällsynt vacker fågel som satt i ett träd intill huset.
”Jag har redan väntat på er. Mitt namn är Ralayan och jag har levt längre än ni kan tro. Det var jag som besökte dig i drömmen, Ravan. Ditt folk behöver lära sig att räkna. När du blir konung kommer ditt rike att drabbas av flera dåliga skördar i rad. Då blir din uppgift att i förväg räkna ut hur mycket du måste spara när skörden är bra.”
”Min far har lärt mig att räkna djur, träd och tempel. Vi har tavlor som våra tjänare ristar in ett streck för varje djur, träd eller hus. Skörden har vi aldrig räknat,” svarade prinsen.
Ralayan gav dem att äta och dricka och fortsatte:
”I natt gör vi en stjärnvandring. Då kommer ni att få träffa mina bröder och systrar. Var och en av dem bär på en hemlighet. Var uppmärksamma på hur de ser ut. Det får ni inte glömma!”
Ravan och Ipitri fick vila en stund på en matta av löv under ett åldrigt träd. När kvällen nalkades fortsatte Ralayan att berätta.
”För länge sedan förälskade sig alla mina syskon i var sin stjärna. Då fick de inte komma tillbaka. Nu får jag bara se dem när månen släcker sitt ljus
och blir till nymåne. Det är många dagars väntan från en nymåne till nästa.
I natt är det dags för nymåne igen. Då får vi träffas.”
Prinsen och prinsessan föll i sömn med det samma. Men Ralayan väckte dem i drömmen och förde dem ut i stjärnevärlden. Allting var så vackert och fyllt av glittrande ljus. De vandrade mitt igenom stjärnorna. Då sade Ralayan:
”Se, där borta är mina bröder och systrar. Kom ihåg hur de ser ut.”
Ravan beundrade deras gestalter, så lysande och vackra de var när de utförde en dans. Ipitri såg hur de var formade av stjärnor. Hon hade aldrig sett så underliga gestalter. Var och en tittade hon noga på. Efter ett tag kom de till en stor bro. Ralayan sade adjö till stjärnorna och förde prinsen och prinsessan över bron. Då vaknade Ipitri ur sin dröm. Hon såg att Ravan sov djupt. Alla stjärnbilder mindes hon. Hon blev orolig för att glömma allting om hon föll i sömn igen. Hon kom på tanken att hon kunde ta de vita banden från fingrarna och sy fast stjärnbildernas former av dem på sin schal. Nål och tråd hade hon alltid med sig. Hon blev ledsen för att hon hade svårt att se i den mörka natten. Då böjde sig stjärnorna ned till henne och lyste upp schalen. Hon sydde och sydde, den ena formen efter den andra. När hon tittade på formerna blev hon lite besviken över att de enkla vita banden inte kunde återge den skönhet hon hade sett. När hon kom till de sista banden som fanns kvar på ringfingret och lillfingret blev hon vilsen. Hon mindes att den sista stjärnbilden hade en annan form än de andra och att hon nu behövde båda band för att sy formen. När det sista var fastsydd gömde hon schalen och föll i sömn.
Solen hade redan gått upp när Ralayan väckte dem. De fick frukter och källvatten till frukost.
”Vad har ni sett i natt?, frågade han. ”Kommer ni ihåg hur mina bröder och systrar såg ut?”
Ravan svarade först:
”De var så vackra och lysande. Jag såg att de dansade och ställde upp sig i en viss ordning.”
Ipitri mindes inte hur de såg ut men hon kom ihåg att hon hade sytt deras former på sin schal. Hon tog fram schalen och lade den på sig som hon brukade göra. Då syntes de vita formerna och Ralayan blev så glad att hans ansikte sken av lycka.
” Ni har sett siffrorna. Nu kommer ni att kunna ta med dem och ge dem till människorna. De kommer att ha stor nytta av dem.”
Han berättade för Ravan och Ipitri siffrornas namn och vad de betydde. Två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio och tio. Han avslöjade varför tian behövde den hemlighetsfulla nollan och att noll var en siffra som hjälpte de andra siffrorna att kunna bli större och större.
Då sade Ravan eftertänksamt:
”Men fattas det inte en broder? Fyra bröder har vi sett och fem systrar. Borde det inte vara lika många bröder som systrar, så som vi har lika många fingrar på båda händerna?
”Du har rätt”, sade den vise mannen, ” den som fattas är jag själv, ettan.
Han ristade ettans form på en stenplatta.
Så rak som ettan brukar han stå, tänkte Ipitri för sig själv.
”Jag är den äldste av alla syskon. Jag har levt ensam i så många år. Men jag har tröstat mig med att det ju bara finns en sol och en måne som också är ensamma. Tiden har kommit för mina bröder och systrar att flytta tillbaka till vårt hus. Ni har hjälpt till att förlösa dem. Nu förstod Ravan och Ipitri varför det fanns så många tomma rum i huset.
De stannad en natt till och en morgon. De fem bröderna och fem systrarna kunde förenas i sitt hus och glädjen blev stor. Tillsamman var de tolv.
” När det är tolv som förenas för en god gärning förändras världen”, sade Ralayan och skänkte Ipitri den vackra fågel som hon älskade.
”Fågeln kan visa er vägen”, sade Ralayan.
Och Ravan och Ipitri red iväg med sina hästar. Vägen var lång och Ipitri tog varje kväll ett av prinsens röda band från hans fingrar och sydde fast siffrornas former på insidan av hans rock. Han kunde så aldrig glömma dem.
När konungen fick återse prinsen och prinsessan glömde han all sorg och kallade tillbaka alla som var ute för att söka tronföljaren och prinsessan.
Ravan blev den förste konung i Indien som kunde räkna med siffror.
Hela livet visade han stor tacksamhet för Ipitri som kommit ihåg hur stjärnbilderna sett ut.
